zette de France, Figaro, Le Siecle, La Chronique Rose, LEntreacte m. fl. sysselsatte sig då med honom. Han war redan ett namn, :edan en storhet. Den ryktbare konstkritikern och feuilles tonisten Thenot, fom i Gazette de France egnar Larssons sednaste taflor ide mins dre ån fyra artiklar, yttrar bland annat, framför allt med affeende det stora fjö: siycket, fom föreställer en solnedgång efter en storm i Bohusländska ffårgården, och om hwilket wi äfwen yttrat of i wår förs sta artikel följande: — — — Wi trodde of i en haft före flyttade tid den nordligaste delen af Swe rige, hr Larssons eget hemland. Det är ett af de wildaste, men tillila mest pitto: reska landskaps stycken, fom tjusar ögat genom sjelfwa dess färgers glans och friskhet. Uti wår revue af den aumänna expositionen för år 1855, beskrefwo mi, säsom särdeles utmärkta arbeten, twenne stora målningar of hr M. Larsson. Dessa tafs lor, föreställande: Strom uti en dal i Swerige och Fiske wid fackelsken, haf: wa båda blifwit sålda wid parifer-expofitionen. Det är sannolikt, att hr Larssons nya tafla kommer att foras til England, för att förfföna någon af de rika fomlin: gar, hwaraf detta land berömmer fig. Efter att utförligt hafwa skildrat sjelwa ämnet för hr Larssons målning fåler fri tifern deröfwer följande omdöme: Ytförandet eger få myden sanning och år få gripande, att man mot fin wilja framför denna tafla fånner fig skalfwa af fyla, få fom om man ffulle göra, om man wore en åskådare till en dykt fen i en af dessa nejder. Denna målning eger i högsta grad en sannt romantisk farafter. Det finnes uti detta wackraa sitycke, hwari allt bår en få naturtrogen prägel och hwars kolorit i fraft och styrka hunnit höjten af hwad målaren kan frambringa, ingenting af dessa kluddwerk, fom nägra af wåra lands skapsmålare framställt under benämningen: Momantiska utsigter, ett uttryd, fom nu för tiden i Frankrike, tack ware dessa here rar, nästan eger en motsatt bemärkelse. Den Larssonska målningen är få mycket mera wårderik i wåra ögon, fom den in: om fig sluter den grundliga kännedom och infigt, hwilta stämpla den werkliga lands skapsmålaren och ensamt satta honom i stäånd att funna förwerkliga de ingiswelser, hwarmed penseln beledsagar hans poetiska loftning. BÄ man inträder uti målningåerpositionens hederssalong fåftag ögonen owillforligen på en stor tasla, föreställande en Solnedgång wid Sweriges westra fuft. Förgäsmes stall man öswerflytta sina blickar på den grupp, som föreställer fejsarinnan och den lejserliga prinsen, på hr Dubuffs wackra, wå: utförda portrått, på den beundranswärda slagtningen wid Alma af Horace Vernet, ett wisst något återför oss dock ouppherligt till hr Larssons stora målning —. — — —