insåtta honom i stolan i Linföping. Han innaccorderades derföre också i staden hos en trumslagare, hwilken förband sig att gifwa honom husrum och mat för 7 ror rgs per månad. Någon förlärlek för bob liga studier utwecklade han dock ide här, men desto mera fallenhet för små mefas niska arbeten, men framför ollt dock för ritning och teäning. Konduftör Blom, då anställd såsom ritlärare wid skolan, plef Hans försie läromästare häri. Men söräldtarnes tilgängat tihäto honom ide att länge begagna fig af denna under wisning, och han återwånde till hemmet. Hans oroliga själ leanare bonom dock ide i fred. Ar 1842 begaf han fig till hufwudstaden. Anländ tit, egde han icke en enda skilling i fin ficka. Blottad på allt, ställde han kosan till den första fas delmakateskolt, fom han upptäckte, och ins trädde i werkstaden, hwars egare ålderman Huligren, åt hwillen han förtrodde sitt bekymmer, antog honom som lärgosse. Huligren, en lifa redbar som förträfflig man, upptäckte snart ynglingens favoritböjelse och tillät Honors att om qwällarne besöfa målareakademien. Larsson förfums made hårunder likwål icke sadelmaferivlet, och wann äfwen ett pris i tecknologiska institutet för en dit inlemnad ritaing till en wagn. År 1848, då han blef gesåll, lemnade han Hultgren, och bosatie fig i en windefupa på Grefgaran å Ladugårdslandet, der han ordnade en liten atelier, nu uteslutande egnande fig målarefonffen. Hans obemedlade ställning war dock högst tryckande. Hos Hultigren hade han gjort bekantskap med hyrkusken Berggren, en förmögen, för att icke säga vift man, och fom en dag erbjöd Larsson att öfwertaga hyrkusksaffärerna; men mid samma tid har de Larsson — för första gången — målat en ef efter naturen, och hwilten han in: Jemnat till målareakademiens bedömande. Hans swar på Berggrens anbud blef ocj: — Jag anhåller om betänketid. Belsnar akademien min ef — få fortsätter jag wågen fom artist; belönar man mig dere mot icke — få antager jag fö slaget och blir hyrkusk. Akademien belönade eken, och Prins Gustaf, som då war akademiens kansler, förökade priset med fem dukater. Detta inträffade 1849. År 1850 wann han högsta priset, 1851 blef han agrce. Samma år fid han, genom Prins Oscars bemedling, tillstånd att åtfelja den sjöexpediton, fom dä utgid under Prinsens be fal. Härunder unvedlade fig hans fonft närssinne framför allt säsom marinmå lare på ett lysande fått. Kterkommen från denna expedition, mottog han beftållningar från den kungliga familjen, hwarige nom han sattes i tilfålle att företaga en konstresa i Tyskland, der han år 1854 erhöll akademiens resestipendirum. Med hwuken ihärdighet och kraft, arbetsamhet och hastighet Larsson gick framåt, wisar fig aldra bäst, då han följande äret eller 1855 uppträdde på den flora WerldBerpor sitionen i Paris med några ftörre arbeten, hwarigenom han, oaktadt fransmånnen icke bruka öfwerskatta främmande tolanger, likwäl af en af de förnämsta organerna inom Pariserpressen, Gazette de France ställdes wid sidan af Frankrikes stör sie landskapsmålare. Den Tyfka konsttritiker bade redan förut erkänt hang stora för: måga. Wid expositionen, likaledes i Pa