277, 337, 393, 454, 504, 505, 601. 674, 745, 814, 868, 945, 1000, 1066, 1133, 1165, 1214, 1255, 1301, 1338, 1402, 1456, 1538, 1618, 1668, 1744 och 1809, då nya kometer börjat sitt lopp, och wi må otwifwelaktigen erkänna solfläckämnet såsom werldarnes urämne. Den nya fos meten af år 1133 wisade sig också plåta igen wid aftonsolen såsom en flyktig, lifasom qwicksilfwer böljande lava, än större, ån mindre och lysande fom en annan mår ne. Ar 1618 följde vet första fenomenet af de Tevterffa kometerna, hwilkas folurs sprung ur noggranna iakttagelser framgår till en för astronomien lysande tid. Aj de mer ån 2000-åriga underrättelserna om kometer, följer: att folflådsäm nets uttömningar försiggå i mellanrum af ej mindre än 31 och kanske ide mer än 32 år, samt att detta wanligen inträder på en tid, då fometer af långa perioder från solområdets aflägsna falla regioner tomma i solens närhet och genom fina starka afdunstningar föröka solslagget. Den lavamassa som derefter utgår från solen, iakttages i början glödande och sjelflysande samt wisar ofta intet sammanhang; de nya kropparna ses derefter såsom bestående af olika sig mot hwarandra rörande delar. Aflägsnar sig massan till solens westsida, så blit den nya kroppen först synlig om morgonen före solens uppgång, likwal, ge nom dagens anbrott, endast fort tid. Det förekommer endast sällan, att en komet genom fin glöd blir synlig om dagen I solstrålarne. Aflägsnar fig massan med afseende på jorden til solens östra sida, så blir den först om aftonen synlig på den mörknande himmelen, och natten utbreder för wåra ögon den djupaste naturhemlighet, den af en werldskropps skapelse. Aila hafwa i sin första glöd en kometswans, hwilken de småningom aflägga och Dderef: ter såsom planeter och drabanter omgifwa solen. Den flygtiga lavan måste i fria rymden runda sig, emedan der icke finnes någon kraft som kan gifwa den en annan gestalt, lifasom den fallande wattendrop: pen alltid rundar fig. Den mer eler mins dre noggranna rundningen beftåmmer den bana, som kroppen börjar genomlöpa. J det den aflägsnar sig från solen, affyles först def yta till en hård skorpa. Deref ter slär atmosferen ned till watten och ur wattnet, som betäcker hela Hotet, alstrae fruktbar jord. Likasom hwarje återwän. dande af wårens wärme upplifwar myriader insefter, således måste också på werld8kroppen lifwet i en ännu högre grad uppe stå i den nåra solens lifgifwande wärma. Med wåcmens förlust genom det stigande asstandet från solen aftager lifvet, likasom