B ii mänhet och vikar mig för min egen ifyns nerhet. Jag gär beldre i i borgen för dia i Bankostatens Enfes oh Pupilkassa, än jag går med dig til Blåa duken, Bror! jag är alls ingen romanhjelte, jag är en förnuftets menniska, jag är ertra ordinas rie Kontorskrifware i Kongl. Postwerket. Du tjenstgör i Hofrätten, jag tål hwarfen Hofrätten eller folklifwet, få flora motsatser till hwarandra dessa båda fafulteter ån äro. Din tok, du pratar dumheter, men du tänfer bättre än du pratar. Att funna spela en annan roll ån fin egen, smickrar alltid menniskan. Jag känner hoffröknar, fom ännu wid fortio är stryta af att de wid tjugo ärs älder spelt bondflickor så förträffligt och förwillande, att hela mwerle den ide funnat tro annat, än att dei hela sitt lif mjölfat for och gått i wall med fåren. Bror Hofrättsnotariel det är godt oc wål att wata färgaregesäll såsom jag; men jag ålskar ingen lyx i kulörer — jag will inte wara en wandrande regn. båge i tjugo graders köld. Sjelfwa himmelen ffulle inte funna framwifa en fådan, Jag wil inte wara för mer ån