ttot nedfallande meteormassa är en af gas sens förbränning uppkommen liten werldskropp. Man har redan för 200 år sedan erkänt identiteten af de hos solen fig plötsligt wifande ftora och brinnande fometer med ämnet hos de samtidigt förswunna fläckarna. Werldsfropparnes solursprung war före den alla naturkrafter motsägande attraf: tions-theorien få allmänt erkänd, att fran: ffa mwetenffipå-afademien år 1708 uttalade fom grundsats, att kometerna woro ut: kastade solfläckar. Riccioli lärde, att fos meter ide wore annat ån större och mera aflägsna solfläckar. Men fläckarnas massa kan också wara mycket större än en eller flera kometer. Sålunda beräknade Hevel att fläckarne år 1625 wore ämne nog till 23 sådana werldskroppar fom jorben ellet 542 fom månen. Herschel gaf en folfläck 50,000 mils diameter. Fläckmassornas afsöndring från solen har man å olika tider så noggrannt som möfägt iafttagit. Betraktandet af werldskroppar på den nattliga himmeln underlättas genom solens frånwaro, hwilken då sjelf flår under horizonten. Om dagen, då hon är fynlig, tillåta ide de brännande flrålarne att betrakta henne utan serskildt instrument. Jntet under alltså, att nya werldokroppar wanligtwis först om aftonen, då solen döljer fin glans under borizonten, blifwa synliga för det häpna menniskoögat. Sålunda qwarlemnade den nedgående solen år 372 f. Chr. en glör dande massa, få nåra wid fin rand, att den brinnande kometswansen blef synlig före kroppen. Ar 43 f. Chr. qwarlemnade den nedgående solen åter plötsligen en glödande kropp, om hwilken O. Curtius få ger: Kometen, icke solen, har återgifwit ljuset åt den mörknande jorden. Ett år: hundrade förut (145 före Christus) hade man otwifwelaftigen warseblifwit solens afsöndringar. Emellan 3:dje och 4. de dagstiuman omgaf fig solen med 2:ne kretsar, den ena röd, den andra hwitglödande, och aftonen bragte den nya himlakroppen dcedwid solen, knappt mindre ån sjelfwa solen, och upplysande natten med fin glöd. För: medelst denna glans gaf man dem namnet Sviarkfomet. Fere uppkomsten af kometen är 16 förmörkades plötsligen solen, hwarefter himmelen antändes, så långt man kunde se. Hade då kikare kunnat rigtas på den fig förmörkande solen skulle wisserligen en noggrann bestrifning öfwer fläckämnets afföndring och solens plötsliga renhet tills nu bewarat sig. Solens uttömningar skulle sålunda, ifrån den tiden tills nu hafwa blifwit iakttagne 31 gån: ger, nemligen: åren 76, 128, 173. 204, mmnnn