Norrländska Korrespondenten – 25 augusti 1858, sida 3

wagn. Jag gissar att ni wågat en allt. för läng utwandring på midjommarnats ten och att det unga fruntimret angripits för häftigt deraf. Han lemnade icke de förlägna flickorna tid art swara, utan förde dem på det före bindligaste fått till wagnen, hwari de to go fin tilflyft med stor belatenhet, medan han sjelf swängde sig upp på sätet bred: wid sin kusk. SHvwvilfendera wägen i korset skola wi taga? frågade han, alltid wändande fig til Clara. Ben smala till mwenfier! fade Clara, oc wagnen rullade af med starkt fart. När förskräckelsen war öfwer, började förlägenheten att ökas hos Hanna och Clara, för det att de öfwerraskats af en obekant i ett sådant äfwentyr på natten; Hanna ryse öfwer sin söndersluna fläd: ning, Clara öfwer Selmas, begge öfwer sin tilltuskade klädsel, ehuru de, sedan den obekante wände dem ryggen, woro i i får kerhet för hans blickar. De funno nu att en person fan bewir sa finkänslighet och artighet äfwen med att wända ryggen åt damer. Selma war sluten och tyst, och ännu