Norrländska Korrespondenten – 25 augusti 1858, sida 3

—rJ1I AA I SSR så fördjupad i sin syn, att allt annat förswann undan hennes uppmärksamhet. Hanna och Clara woro wisserligen belätna med att efter den beswärliga och äfwentoyrliga wandringen få äåka få bes qwämt i en gungande wagn, men hur ffulle det gå wid hemkomsten? Hur skulle de funna göra reda för fin natt? Hur skulle de sörklarn Selmas oroande til ständ? Hur skulle de funna redowisa för att de kommo äkande med en alldeles obekant ung herre? Huru skulle de wisa fin tackjamhet mot honom? Jcke kunde de afskeda horon wid framkomsten säsom en kust? Skulle de wäga bjuda honom nägon förfriskning? Skulle de wåga wäcka herr Mondel? Huru skulle de bära fig åt, när de kommo fram? De stackars flickorna hwiskade med pwarandra om allt detta stor häpenhet, öfwertygade att wagnsbullret hindrade honom art höra dem. Han fertfor att lemna dem i ro. Just fom de kommo till alen, fit Clara mod od) fade: Nu äro wi framme! Här bo mwil (Fortf.)