tälja, att ätskislig Nätrador infunnit sig på skallplatsen, hwaraf följer, att det mangranna uteblifwandet icke är enligt med rätta förhållandet, eller, såsöm Dil. mera kraftfullt uttryder fig, en lögn. Slutföljden häraf blifwer oc den, att Norrl. Korresp. warit hågst ia under räåttad. Sedan wi sålunda anfört det hufwudsakliga innehåller af Dilis underråttelfer, återstår att fe, huruwida de funna, fåfom Dil. will, utgöra en wederlägqning af hwad Norrl. Korreap. i samma sak yttrat, neml. att Nåtraboerna uteblifwit wid skallet, om ock ej så mangrant, som wår sagesman, sjelf en deltagare i skallet, uppgifwit. Wi hafwa ej, fåfom Dil. orätt anförer, påstått att detta skett af föraft för lagen, då wi twärtom talat om en wålsinnad amoge, fom endast genom någon mifledning kunnat brista i lydnad mot en laglig kallelse. Detta motsäges ju ide heller af Dil:s meddelade underråttelse om hållen stämma och domarens meddelade upplygning. Huru den förra tillfommit, år ej nämndt, men laga fockenstämma låter wäl ide hår tänka fig, emedan frågan ide för den funde utgöra något lagligt föremål, och domaren i oc ten kunde wäl ide skäligen taga befattning med ett mål, fom ide ännu war draget inför hang forum. Näågot fel, något o råd måste säledes hår hafwa legat i mwär gen. Det wigtiga skäl, fom hemtas af björnars farliga granskap, tillbakaskjuter Dil. med anwisning på dessas humana förfarande denna sommar, äfwensom deras ringa antal. Om antalet kan nu ej twistas, sedan skallgången misslyckata, och de undkomna björnarnas humanite torde ej i längden wara fullt pålitlig, om tillfälle till rof erbjudes. Ait det, såsom Dil yttrar, bewisar fan8 och förftånd att försaka den ftora hedern att med Regenten deltaga i ett björnskall, i synnerhet då man wisste att detta wore för honom ett nöje, twittet wål alla önska att bereda en refande älskad Fursite, låter wål oc mindre sansadt och forståndigt. Den förnåmsta ursälten för uteblifwandet kan wisserligen sökas i de angelägna göromålen wid skördetiden; men en saf, som förekommer kanske en gang i mannaminne, kan wäl tåla någon liten uppoffring; och wi hoppas, att de, som nu underkastade fig densamma, nog sktola krya opp fig til nästa gång Regenten gör dem den åran, och fanffe hafwa lika mycket i fina lador, fom de, hwilka wid detta tilfälle wisade få mycken fans och för ftånd att ej låta blända fig afirrglanfen!