Kloka gumman. (Forts. fr. föreg. n:t.) Patronen läg med näsan midt i det på en tallvif nyss få grannt upptornade smöret: med händer oc fötter i dullar och stekar. Se der hwad wälwiljan är nyttig. Det war hans lycka att han hade lätit förse fina tjenares bord så rikeligen. Smör ret räddade hans dyrbara näfa och Hhufwud, en fet skinka hans mage, och Imrpor hans fötter då de :ogo emot den fallande liksom på en mjuf bädd. Ala woro redan få upprymbda, få inne i sitt förehafwande, att fiolen, trumpes terna och burrandet fortfor, ända till deg patronen sjelf reste upp sitt stinande ans lete ur smörtallriken. Så trefligt, gubbar! fade han, i det. ban ställde fig försig igt mellan de råga: de faten, gör mig det efter den fom fan! Ser ni, begge bränwinsflaskorna der, de stupade fom jag, men de äro hela,