Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1858, sida 3

Nå, ån sedan, hwad fade han? Han sade ingenting, och jag darrade fom ett asplöf, han förswann fom en röf, och jag sprang hem helt fundersam. När jag fom hem danfade folfet ännu vå 1ogen, och) bland dem war just han sself, Swen Turf nya båtsman på roten. Det dröjde ide länge förr ån wi blefwo ett par, och fe han war en riktig karl, Gud finne fjäla! Gumman torkade torra ögon, liksom trollawinnan Tock wid Balders död, med ärmen och tystnade. Derpå tillade hon med lätsad likgiltighet: mwilja nådig frö fen och mamsell Clara försöka, få funna de följas åt, på wägen; men wid fors: wägen får blott en i fender gå fram. Den andra bör emellertid gömma fig wäl i stogen, oc ide fe på fin fästmans måls nad ty det funde bli stor olycka för beg ge. Men mamsell Hanna bör ide gå med alls, hon har ingen tro. Hon får ingens ting fe. RNu tror jag att det fan wara nog, fade Hanna och steg upp från folen, der hon sulit hela tiden, fom en ganffa lif: nöjd åhörarinna.