Norrländska Korrespondenten – 4 augusti 1858, sida 2

Knappt hade Petter gått fin wäg. färrån en gråtfärdig ung qwinna inställde fig på samma ödmjuka sätt och med samma häpenhet. Gumman nickade nådigt och jade: Jag ser på dina ögon hwad du will, men tala ut allt uppriktigt, att jag måtte funs na hjelpa allt. Den unga qwinnan satte sig och fnyfs tade länge innan hon kunde flämma fram ett tydligt ord: twenne breda ringar lyste på wenstra handens gullbrand, få att Sara kunde förstå att hon war gift. Någon har wäl förgjort din man, fan jag tänfa? fade gumman. Sjerre Gud, mor wet allt. Jon är förgjord. Han går mål an, når han fått wara hemma en tid, men når han war rit på fårdwåg och kommer hem med drängarna, få swär han och larmar och bråkar, få att jag är liflös för honom. Hwad skulle en göra? vTar du emot honom när han kommer hem, med warm mat och goda ord? Nej, få tokug är jag ide. Han är ju få arg, når han kommer, att han will slöss; jag gömmer mig, få att han få gno oc söfa mig. 7