Norrländska Korrespondenten – 4 augusti 1858, sida 2

gan och kacklade fom en höna och flaxade med armarna. Han bade gerna gjort alt hwad gum man befallt honom. När han åter fom in, befallde hon ho nom taga på fig fina fotplagg. Han märkte wäl att strumporna woro genomblötta af watten, men wågade ide säga ett ord, ty gumman hade naturligtwis gjort det, och då war det nog rått. Oad nu heml fade gumman; på wågen mister du all tandwerk Skulle ban komma igen, få gör på samma fått fom nu, gå kring hwilka knutar som helst, men låt någon annan blöta dina firums por, ty att du sjelf gör det, duger ide. Nyttja intet annat medel. Petter gick, och befriade? troligtwis från tandwärken, ty medlet är bepröfwadt och riktigt, men om hon endast has de tillrådt honom att blöta strumporna och hälla fig warm om fötterna, så has de han ide gjort det, emedan det war ett för enkelt medel, nu gjorde ban der fom bifaf till sjugången kring gummans tuga, fom han säkert menade bhufwuds af, emedan bet war underligt oc) ober it inliat.