Norrländska Korrespondenten – 31 juli 1858, sida 3

Det war på förmiddagen den 23 Juni, allt stod i sin fägring i hela nejden, solen sken hett på slätten, men i skogen war det swalt, hackspikarna pickade, efors rarna klättrade upp och ned i granarnas gröna wåningar, blädufwor swafwade ofwanom i den ljusaste dagern och ffogår harar skuttade öfwer den fuktiga mossan med tillbakalagda öron. Jnne i i flugan gnolade gumman på en gammal folkwisa, spinnrocken snurrade, grå katten murrade, kaffepannan puttra. de, gökklockan knäppte och flugorna furrade flitigt. Plötsligt hördes en sakta, ödmjuf fnads ning på dörren. Se få jal mumlade Sara Turk til katten, fin enda förtrogna, fom också al drig förrådde henne med någon hemligs hets otidiga utspridande, jag tyckte att wi borde funna få wara i ro På midsommarafton, du, Gralle oh jag, men Det är ogörligt. Det är alltför beswär. ligt att wara få klok fom jag, ty alla menniskor trängas här hos mig, dag ut och dag in, söcken och helgd, för an fö hjelp. Jag är rättnu trött wid detta lef wernet, ty nu bar jag öfwernog till Död