Norrländska Korrespondenten – 28 juli 1858, sida 3

wentyr wid en af fina luftfärder: WWVid en of mina uppstigningar från XWaurhallen, berättade han, hade en gentleman af mina bekanta beställt fig en platå i min båt; men då ögonblicket för afresan war inne, hade måhända hans nerver förnekat Honom sin tjenst, ty förs gäfwes såg jag mig omkring efter red. kamraten. Då jag slutligen war i ber grepp att loasa det sista tåg, fom qwarhöll mig wd jorden, närmade fig Å en obekant wälklädd man och framställde sin lifliga önskan att åtfölja mig. Jag föreställde honom faran af företaget, men han försäkrade mig, att han alldeles icke kände någon fruktan och lofwade att uns derkasta fig mina ansträngningar. Jag samtyckte således, och nästa minut höjde fig wårsfarkost med oss få småningom i luften. Oc) i sanning, aldrig hade någon af mina teskamratet wisat större fallblodighet och sjelfbeherstning än mitt sållskap under de första ögonblicken af wårt uppstigande, då sorlet of folkmassan, en förlåtlig räddhåga för resans slut, jemte en aldrig utes blifwande känsla af yrscl, wid åsynen af de förswmnande trädtepparna, äro nog att rubba sinnesnärwaron äfwen hos den. mest behjertade. En fågel i sitt element kunde ej wara mera lugn och obeswårad ån min reskamrat, ty för hwarje fands påse jag tömde, uttryckte han sin lisliga tilljredsställelse och yrkade på nödwäåndigbeten af att ännu mera lätta ballongen. En lätt wind förde of i nordostlig rigte ning, London med alla dess omgifningar befunno fig under wåra fötter, en panorama af utomordentlig skönhet. Jag ut: pekade för min följeslagare de ställen wi passerade, men han lyssnade med synbar likgillighet til def jag slutligen tilfännagos, att wi befunno oss öfmer Horton. Wiöd dessa ord rusade ban upp oc) frå gade oroligt, om man ej nerifrän skulle funna igenkänna of? Jag försäkrade hos nom, att det war omöjligt på det afständ wi woro. Likwål bad han enträget det jag siulle ytterligare lätta ballongen. Nonsens, swarade jag. Man skulle ej funna igenkänna er äfwen med det båfta teleffop. Jag tog för afgjordt, att min följeslagare war lika dum som modig. Gor er likwäl intet få säker på det, fade han: de ha skarpa ögon wid Miles, det wet jag. Hwadl — Miles? Ja, Ja, Miles dårhus, swarade han i vet han började aftaga rod, hatt och west, fastande dem ut i luften och ropande une der ursinniga Ätbörder: Hurra! det låt. tade of. Högre, högre! oc He skola ide funna fe mig. (Fortf.) Aggggnnnnnnnnnn 20 2 1 rr