Norrländska Korrespondenten – 24 juli 1858, sida 3

ADAi EEE RR enes kopiera originalporträttet. Hofrätitsrådet räckte honom sin band til försoning. Om en stund wisade sig Hulda med sin gosse. ag förlåter äfwen dig, jag fer att du är lydlig. Den sträfwe gubben hade glömt all owilja mot Hulda, han hade upptäckt att gossen hade bruna ögon fom ban sielf, oaktadt gossens bade far och mor och mormor woro bläögda. Dessutom hade gossen en omisskännelig likyet med fin morfader. Denna småsak glorde att alla bang lösa misstankar om hans aflidna bustru förswunno, oc han säg i gossen sitt eget blod. Gubben dröjde ide länge första gåns gen, och hwarken Berger eller Hulda wågade tala om det förflutna, då gubben sjelf ide tyches röra wid den ömrå liga firången. Han ätertom sedan ofta och lekte med den lilla gossen, fom war bang älskling. Bäde Berger och Hulda undrade att gubben aldrig talade om Clara, men fjelfwa tordes de aldrig begynna tal om något annat, ån hwad han sjelf bragtes å bane.