Norrländska Korrespondenten – 21 juli 1858, sida 3

allt til Elaras förmån. Huldas behag förlorade fig för hwar gång han fid fom hafligast återse henne; Claras uppblomstrade synbart dagligen. Den wigtiga stunden inträffade, då Hulda skänkte sin man en son. Förtjusningen war gemensam och stor i hela den lilla familjen. Man framlefde ett lyckligt lif, endast förmörkadt af tanken på den frånmarane de stränae fadern. Den lille wärte dugtigt och war redan årsgammal. Hulda, som hela tiden fe dan Clara kom i huset, låtit styra sig af henne, började nu återtaga sitt förra lyns ne, och blef retsam mot Clara. Hon hade märkt de blickar af beune dran, hwarmed hennes man förstulet bes traftade Clara; hon hade upptäckt att bon sjelf förlorat sin första ungdomsglans. Hon glöwde allt hwad Clara gjort för henne från barndomen, och blef swartsjuk. Hon inbillade fig att Clara råde dat henne undan fadrens wrede af färs lek til Carl. (Forts.)