Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1858, sida 3

Clara suckade djupt; hon ensam kände sitt hjertas hemligbet. Då den besinningsfulla Clara, oaltadt fin önskan att hjelpa fin syster och fwåger, dröjde att trotsa sin fars stränga förbud, utbrast den oförsigtiga Hulda. 3ag gir sjelf; jag år hang dotter, han mäste höra mig! jag måfte wäl war ra honom närmare än alla parter i Hof rätten! Derpå sprang hon upp, öppnade med fådan bäftigbet dörrarna, att Clara före skräcktes och förutfåg att den stränge fas dern endast för ett sädant oskick skulle plötsligt afwisa Hulda, lyssnade orolig, ämnade att skynda in, för att bistå sin syster mot faderns wrede, men då hon ide hörde honom höja rösten, dröjde hon twekande. Kanffe att Huldas ömtåliga beligens bet fan beweka honom, och då år jag åf mwerflödig. tänkte hon. Hulda dröjde ide många minuter förr. än hon fom tillbaka med en firålande uppsyn och hade en sedelbundt i fin hand. (Forts.)