Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1858, sida 3

gamla misstankar mot hennes moder bes fräfta fig. Hwarföre har Hulda så olika lynne med mig? Sä stridiga böjelser? Ha — jag glömmer ide få lätt det förflutna. Hulda fan ide wara min dotter! Ad, min älskade fader, förvöm ide den döda, hon är redan under den hög sta domaren. Men fitt onda wäsende har hon lems nat qwar åt of i fin dotter. Adt war ide. för sträng mot det flac: fars barnet. Jag känner Hulda, hon äv idel ömhet och kärlek; hon år wärd sin faders färlef. Du har altid tagit Hulda i förswar mot mig Du har skämt bort Henne med din efterlätenhet. Du tog redan tidigt på dig henne? fel; når hon, med fitt lätts finne, plundrade min trädgård fom barn, slog sönder mina fafer, förförde fina Häs der i wärdslöshet, få tog du alltid på dig skulden. Det war ädelmodigt of dig, men det har skadat henne. Hon tror nu att hon kun få göra allt hwad hon will. Jag tilläter henne icke att gifta sig med Berger. Hon är en slyna, hon bör ffic kas ut i werlden att sjelf förtjena fin bröd och slita ond.