Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1858, sida 2

sökte sären pålade en lenande oh uppe friskande salfwa, förband åter säsom för ra gången och tröstade den förtwiffande hustrun. Uader hela tiden hade de båda barnen oupphörligt betraktat honom; de liisom föfte läsa uti hang röretse, blickar ow på hans läppar, hwad de hade att frulta eller hoppas. De wågade knappt andas, förr ån de hörde Petter försätra att de funde wara utan fruktan. Då ban skulle gå, följde yonom den lille Wilhelm till dörren och frågade med läg röj: SHerr Petter, iillåter ni, att jag går efter min bror Johan? Ty betänk om wår gode far skulle då utan att ha fet: onom, hwillen förtwiflan det skulle wäcka hos honom för hela hans Kif! Wuft bra, få länge den fjufe är angios, finnes ingenting fom hindrar Johan att komma hit. Likwäål bör han, få snart din far åter kommer sig före, gå sin wäg, för aJ fedan ide wisi fig förr, ån man är riftigt såkert att den sjuke deraf ej erfar nägoa haftig rörelfe. Duftudt de försakrmgar den unge tim. mermannen dagligen gjorde familjen fiwåfs wande Wydemans lif flera dagar i fara. Han kände ide igen någon af fin omgif.