Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1858, sida 2

in i mitt hus och snoka i mina werktyg. Man föreställe fig, hwilken förfärlig werkan detta anfall gjorde på den unge mannen. En hastig rodnad betäckte bans ansigte, och hans ögonstenar gnistrode som eld i en kolpanna, då winden bläser dervå. Hans läppar rörde sig och med dare rande band upptog han åter sägen fom han släppt. Uri det tillstånd af öfwerretning, bwari han befann sig, war han nära att begå en blodiz ytterlighet. Sturf, ropade hin slutligen med dundrande röst. Huru? Du har haft den djerfheten att bära hand på mig, på mig fom ... . Men raseriet tillät honom ide att flus ta den påbörjade meningen. De båda förbittrade männen flodo ans sigte mot ansigte och betraktade hwarans dra. De woro nära att fomma i hands gemäng, fom kanske slutat med en des tloaganswärd blodsutgjutelse; men innan Johanna han kasta sig emellan dem, has de Petter fulfomligt lyfats beherrska fig. Hans ansigte war lugnt, och ban antog en fredlig hällning samt fade med sta dig och lugn röst, under det att han räckte sin motständare handen: