Kap. VI. Tandläkaren Då Wilhelm med sin soster uppnädde Petters blygsamma koja, sägo de att det lyste derinne, men dörren war omsorgsfult stängd. Den unge gossen klappade i början helt sakta, sedan starkare och starkare, utan att någon rörde fig för att komma och öppna. Efter flera före nyade, men lika fruktlösa försök, rullade ban fram till fönstret en trädslubbe, för att fe hwad fom tilldrog fig i den hems lighetsfulla fojan. Han fåg då Petter med armbågarne på bordet, uppwikna sljortärmar och ögonen ifrigt fästade i en bok, fom han tycktes läsa med den största uppmärksamhet. Bredwid honom stod en okänd person, inswept i en wid kappa och som med den största aktning samt på det wördnadsfullaste od) under gifnafte tyätes beswara de frågor, Petter emellanåt gjorde honom. Då Wilhelm försäkrat fig om, att Pet ter war hemma, fleg han ned från fitt observatorium, gick för att ånyo bulta på dörren, och ropade: (Forts.)