stort inslytande vå W, deman, för att kunna hoppas på en öterförening mellan Johan och dess far. En swiken förhoppning är en fogel, fem flyger fin fog, och fom man fer förswinna i der oändliga; det är störtande af ert luftslott, fom man byggt inom fig sjelf af fina skönaste tankar, och fom man ide mer igenfårner bland de nedrosade ruinerna, Också erfor den tröstlösa mos dren behofwet af att gifwa fina tankar ett annat lopp, och gaf derföre samtalet, fom hon fört med fia fon, en annan wändning. Tror du, fade hon, att Perter år qwar på fregatten ånnu? Nej, fäfert ide, swarade Wilhelm, ty ban gick just hem till sig då wifoms mo hem. Så mydket bättre, fade hon, Hwarpå barnen erhöllo ywar fin goda, fnappt, swalnade måffla. Wilhelm ät genast upp sin, få att det war rittigt lust fe derpa. Men Anna lade sorgsen fin på bordet sedan hon ett ögonblick betraktat dens samma. MNåå, frågade modren pwarföre,