fade mäster Blondwyk, defutom är det inte få säkert, att ej ni, edra påfiglar, med flit bräckt stegen, för att hindra mig på närware häll unterföfa det arbete som ni gjort åt mig. Denna skymfliga deskyllning, få orätt: wist fostad, vå alla warfwets timmer män, hade ingen mod att upp:aga eller beswara, utan alla iafttogo den djupaste tystnot; endast en röst höjde sia eller fa: rate netfom från fregattens däck, för ott nefa till den förolämpande beslyllning, deras månare få oförsynt gjor: dem alla. Denna röst war Petters. Månrare, du har djupt firat oss ge nom ditt yitrande, odså mäste du på ögonblickt gifwa of uvvrättelje. Jag sager dig, att du mastte fomma om bord, med eller mot dia wi ja, skulle jag oci hugga bort baljten af din mage, få At du funde gå på stegen rått frum. ODfjorskämde moskowu, ropade Blond wyt och säg upp till däck. Tada bims len, att du år der uppe, hwarom ide, skulle jag lara dig en dans som du al: drig i dutt lif sett. Du skulle behöfwa numerera dina benbitar för att åter lun. na försöka sammanfoga dem, sedan de