)t UHUe iv, FVT THEEES 4 224414 — mäste sinnas några särskilta orfafre till tid handelns få allmänna förfall, och wi skola försöka att uppleta desamma. J fråms sta rummet torde man derwid få sätta den oerhörda försändningen hit upp af en mängd öfwerflödsartillar, schackrandet meelst profryttare, den lättsinniga utborg: ningen till och förlaggandet af en mängd personer, fom i förtid welat blifwa sine egue herrar — utan erfarenhet For att draga till sig föpare, hajwa rdesse sali till undetpris, lemnat snart sagdt oinskrånkt kred t oh — förlitat fig på den hyaglige forläggaren. Ältre, werlligen solida, kep mån hafwa derigenom blifwit twungne att till en del följa med strommen. An dra orsaker hafwa dessutom gjort den Ar: liga handeln föfång. Landthondlandenas antal är öfwerhöfwan stort. Man anmärfer derjemte hos flere af dem ett alltför rymligt fame wid drifwandet af deras handelsrökelse; de fleste sakna både insigter i sitt yrke och moraliskt medwetande i all månhet. Det år ide i frijandeda man får föfa de bedröfliga följder fom wisat fig — det år i missbruket, i öfwertradelserna af densamma. Hör man icke tidt och ofta stadens föpmån klaga Sher lantthanslane dena, och hwarföre? Endast derföre, an de waror, som skulle utgöra det egentliga lagret och hwilka sälunda wore fer allmo gen låttare tilaångliga, näml. salt, föll, humla, spanmäl, med ett ord, åiskilliga förnödenhetswaror, — att fårana waror, säga wi, icke ingätt i landthandlandernas rörelse såsom hufwudartntlar 0 cj heller hos en del i allräcklig mångt, men att deremot kramwaror, forta meror Ive aruklar, hos åtst. liga landthantlande, was rit i rilt mått att tillgå och haft en try fande affättning. Pa sådant har Almor gen net dlagt de lart wunna förtjensterna på skogsafwerimag och såaning, och till ben grad, att denannat i otroliga skul. der hos stadens föpnån för t. er. spanmal hwilket de icke behöft köpa, om de I stållet för att såga skött sitt jordbruk Detta har emellertid gjort, att äfwen solida af. särsmän fom ide watit i stånd octindrife wa fina fordringar derigenom sjelfwe kommit i penningeförlagenhet. — Ett annat ofog, fom berjat blifwa en riftig kråfta på landsbygden, år den hop af daliolk, som kringsttryfer, ite för att staffa sig arbete, uton att mångla ut siaa waror. Äfwen dessa Aro nu mera, årminston: håruppe, werkliga AQA Ålgbåtarne —s6f——— ——— v — — ——— ——— tillföra dem från Sicdhr el flera bäcklätar med allt möjligt fram hu siran af sättes på landsbygd. . salunda fins ver man fåtteligen. buru stort uintrang blifwit gjordi på den tattmätiga handeln, Det bör ids heller under sådane forhalans den wara underligt, om ytterst få af ftar dens föpmän eza en werflig solid förmögenhet. — Wi äwja ide lemna detta ämne, utan att äfwen draga några slutfolj.ber af det wi ottrat. Först sedan Se nämnde missdruken — det hutils brukliga obe gränsade kreditsydemet, ockrandet af prof: ssnet och annat löst folf, olagligheterne landthandeln — biifwit afhjelpta, fan man wänta fig en handelsfår, hwars der ständ är oberoende af wetldsmarknadens werlingar. Derjemte erfordras afwen, att köpmannen fötskaffar fig woran för få lågt pris fom möjligt. Han bör ide — såsom wi hört ett och annat fall — likgiltigt lita pteja fig, under den balsluga tanten, att på andra waror, ortens producter, preja tcamwaruhandlaren tildaka, tyat begge fallen blir det konfumenten, fom får fitta emellan, och ett sådant förfarande år ett moraliskt lyte hos handelskroppen. — Slut ligen kunna wi icke afhalla oss frän att anmärka den ajund, det tadel, det förflenande, hwarför åtskilliga affarsmän med drift och förmåga warit utsatte. J stället för ait råda hwarandra handen och cf werenskomma om ett, efter den utlanoska marknaden, låmpadt pris t. ex i tråmwar ruwäg, har man bjudit öfwer hwarandra, förblandat allmogen genom öfverbetalningar och beredt fig sjelf en ganska ringa winst. Derigen om har spekulanten blijwit beroende af socefulationens storlef ide af