samma. — Ni förlåter, Gutman, icke sannt, ni förlåter? tillade grefwen, fom fattat hans andra hand. — Timmermannen fig helt förvånad omkring fig och tydtes ide rätt begripa fammanbhanse get, förrän hans blickar föllo på Margas reta, fom wänligt nickade honom till. Jo, nådig fru, ja, herr grefwe, ropa: be han rörd, alt år förlåtet! Timmermanrneng anfpråfstöfa ånffnins gar, dem wi hört honom yttra till Vili, då de sutto soräkande på bänken under lindarne, blefwo mer än uppfyllde. — En tjenares latmansdröd will jag ej åta, swarade han bestämdt, då hans hustru oc) swägerska sökte öfwertala ho. nom att emottaga en sossla på någon af grefwens egendomar. Det behöfdes måns gahanda konstgrepp och ommåägar för att påtruga honom ett litet wackert hus med en skön trädgård för Margareta och bars nen, utan att han märkte huru han nar: rades, då han erhöll dem för en fpottstyfwer af den föregifne egaren. — Hus ru härwid tillgick fon wara oss likgiltigt, wi åtnöja of endast att tillägga, att frun. timren med grefwinnan i spetsen flutligen förträffligt lyckades i utförandet af