Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1858, sida 3

qwickheter. Modren ryckte nu upp det sammanknutna lakanet, säg sitt grätande barn och föl änpo afdänad i fin makes armar. Jag är trött, fade timmermannen liksom förwänad, det måtte ha warit den fördömda hettan deruppe, fom ans gripit mig. Röken war på wäg att qwäfwa min andedrägt. Nå, men få gapen då ide på mig fom på ett widunder, utan rören hellre på armarne. Kom, Sofi, låt of gå hem. — Du fer ut fom hin onde i egen hög person, strattade arbetarne. Stkräm ej flag på din hustru bara. Lät skråpet der brinna i godan ro; skadan är ej få stor, grefwen år ju rika karlen. Adieu. Oaktadt dessa kärlekslösa yttranden äterwände dock alla till branden för att släcka och) berga, under det timmerman: nen begaf fig tid hemmet. Sofi kunde ej öfwertalas att lemna grefwinnan och Hugo, hwarföre de ocksä alla tre satte fig i en wagn, som skulle föra dem till ett hotel, der de ämnade tillbringa natten. Margareta satt uppe i sängen och glödde i brinnande feber, då hennes man inträdde. Man have för henne omtalat