Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1858, sida 3

färmått att slingra de moln, som lägrat siz på hang panna. Margareta trodde dod att de härledde fig af otålighet öfwer det fiufa benet. Han fatt tyst och mumlade osammanhängande ord för fig sjelf, då hustrun frambar den afklädde gossen till honom, för att bjuda honom gobnatt. — — Hade det warit en man, hörde hon honom säga, och mars seblef tillika huru han knöt fin starka näfs we. Wisste jag blott hwad det är som pinar honom, tänkte hon sorgligt. Om han blott wille säga mig det; men i dag får jag ej weta någonting. — Sedan qwällswarden war förbi, knackade det på dörren och en ung man fleg in, på hwars drägt man tydligen kunde fe att äfwen han war handtwerkare. — God afton Sigfried. fade timmermannen sedan gås sten helsat, huru stär ni på er i afton? — Godt, swarade den tillsporde, raff och kry är jag fom alllid; har ej Sofi was rit här i dag? — Nej, swarade Dtars gareta, hwarfen i går eller i dag har jag fett min fafter. (Bortf.)