Norrländska Korrespondenten – 28 april 1858, sida 2

med forskande blickar och började gräta. — Taft, Willi, gråt ide, min pojfe, fade modren, din far anser det för fynd att emottaga någonting af mamma. Men war lugn du, fortfor Hon, dä gossen, wid dessa ängsligt uttalade ord, började snyfta allt mer och mera, du skall få taffe, oc fe — få när bade wår lilla fogel der flugit ur buren. Nå den flygs ga fogeln! Och der fvringer formans mprisfe på gatan. — Wänta, få Mall papra ropa in hor om till dig. Willi log under tårer oc sprattlade med bäns der och fötter, sörjökande sälunda ati flips på fram till fönstret. Föcrån modren hunnit släppa honom ner på golfwet, sted timmermannen redan bredwid henne. Du wet nu ergäng. Margareto, att jag ej tilläter sädant ffe, fade han, och derför bör du ej vlåga mig med dolika ord. Härwid kyoste han henne ömt, och siröt med fin siora grofwa hand sakta öfwer hennes tärfyllda ögon. För öf rigt mår jog ju mydet bättre nu, och fänner fåtlan wärk i benet mera. Dof torn pratar i wådret och bedömmer mis na lemmar efter fira egna. Hwad wet han, huru mydet jag är i ständ att tälas