ningarna öfwer Ahnfelis sånger förtjenar ett swar. Man får ej bespara sig en så ringa möda, då det gåller att upplysa ett mångenstädes nussförstädt ämne. Inf. tror fig nan märfningarne finna strid mot Guds ord, och såger att anm. alleftåreg för: ringar Ketsti blodskraft och villfylleftgörelfe samt i def ställe upphöjer egenratltjärdigheten? Detta år ide sanning. Man forringar ide Kcisti blodskraft och tilltyle lestgörelse, derigenom att man för def ät: njutande fötter såsom wilfor någor slags antagande och tillegnande från menniskans sida. Detta tillegnande är enligt Guds ord och wårt Lutherska lårobegrepp tron. Derom år anm. ense både med Hr Ahnfelt och Jnsändaren. Men Herr A. for nes göca ccon till ett alldeles owerksamt och blindt omfattande of Kristi förtjenst, utan att denna ens för framtiden har nå: got inflytande på menniskans bättting, fom man måste sluta af de anförde orden: Om fond och fatan i mitt fött ån stulle grufligt rasa, jag i hang skogd, fom för mig dött skall hwua förr etc. Ty man låter ej fond och satan ohåms madt rasa i sitt fött, em man upprigtiat tror på Kriitum och genom honom will bli frålst, wål wetande att Kriuus ej är någon jyndatjenare. Twåttom måste wål tron wisa fin ufaftighet och sanning dere ut, att man ide blott har uppsåt till bätt. ring, utan med Guns hjelp werlligen mer och mer afstår från fynden. Huru Inf. i denna anmärfömg funnat finaa något anstötligt eller för Or A förnärmande, förundrat oss få mycket mera, fom Jaj. sjelf vttrat alldeles sa uma mening, då han fåger: att Jefu Kofi blod renar oss af alla wåra fonder, om Wi wandra i trona. Således ide blott tro, utan äfwen efterfölid af Jesu bud. Dock år inf. icke lifstämmig med fig sjelf, ty fort derefter förnekat han tll och med al förberedelfe tll nådeng mottagande. Må wi bär icke missrörstå hwarandra. Den stora nådeshandungen af Jesu Krlisti dyra uppe offringsdöd och försoning är wisserligen en gång för alla skedd, utan att dettill förefsunnits någon förberedande förtjenst å nnenniskans sida. Twårtom låg were den då fördränft i fynd. Men då det ens tigt Guds nåd icke kunde sa fördlifwa, då bet stora ändamålet med Jsu sandande just war att återföra menniskorna från deras synder, hwilket icke borde ske med wåld, utan med deras fria samtycke och för deras egen salighet, få fordrade förfoningsnåden i fin tillämpning på hwarje enskilt syndare dennes ide blott tro, utan äfwen förberedande till nådens mottagane de. Huru är detta annorlunda möjligt, då tron fommer af ptedikan, och ingen kan komma till tron utan att hora och bebjerta ordet, hwilket beror af menniskans frihet. Detta år wål den föärsta nödiga förberedelsen: Men både Johannes och Paulus, för att ej tala om ap. Jakobd, gå wida längre och åtnöja fig ej med en tro, fom ej år på något sätt mwerffam i gerningarne. Just i det af Inf åberopa de stället Joh. 1 Ep. 3: 23 ståller ap.