Norrländska Korrespondenten – 14 april 1858, sida 3

lgotfae; bang händer, wäldsamt fammans kaåppta, wisade tillräckligt allt hwad han led i fitt inre. Den stackars qwinnan, som glömde sina egna lidanden, då hon säg den rysliga smärta, som bennes man led, tryckte honom till sitt hjerta och sade till honom gråtande: Frand, ännu något litet tålamod; det bär fan ef räcka långe; det är ej wärt fel att wi äro olydliga. Pappa, pappa, jag är få mycket huags rig, ropade den lille Johannes, fatl jag då aldrig få en fafa? Då han hörde dessa ord, bleknade arbetaren od) bans ansigte fick ett före skräckande uttryck. En konwulsiwisk darrs ning gemonfor hans lemmar; hans här reste fig på hufwudet, hans ögon skjöto blirtrar. Han kastade en få wild blick på sin son, att den lille sprang tillbata till spiselwrän, ropande med en röst, af bruten af snyftningar: Min far, min far, jag skall ej gör ra få mer; jag skall aldrig be om bröd mer.! (Forts.)