sakrad på det återstäende stycket, men plötsligen steg han upp, nalkades sakta modren, och, skakande hennes arm för att wäcka henne ur den sömn, i hwilfen hon tycktes försänkt, räckte han fram res sten af det lila brödei, och fade med uns dergifwen röf: Bäfta mamma, fe der en bit bröd fom jag gömt till Minettes soppa; nog är jag allt ännu bra bungrig; men jag stall wånta tills pappa fommer hem; han stkall gifwa of bröd, inte sant, mamma? Den siackars modern faftade fig om halsen på den lille snälle Janne och tryd. te honom til sitt hjerta. Moderlig folthet fom detta så härdt pröfwade hjerta att flappa, och Gud, uti fin godhet, fränfs te henne hennes andel i familjlifwets heliga glädje. Men fnart fom länslan af werflighes ten att jaga bart denna korta fröjd; hen, neg matta armar läro den lila gossen glida ned ur knået och hon äterföll i sitt förra dwallika tillständ. Johanna närmade sig på täspetsarne fin lilla systers fång och kysste fakta hennes brännheta panna,