Norrländska Korrespondenten – 7 april 1858, sida 3

er falt, sill och specctier m. m., i stället öt att sjelfwe lära oss försärdiga kanoner och wapen, wäfwa kläden och fömma fer gel, få ingingo wi aftal med dessa Honeater att de ensamt skulle förse cf med dessa och flere fernsödenheter. När mijee dan tyockte detta tahräckligt och ide wie emna ytterligare privilegiiförbättringar, hotade re of, och genaft kröpo wi till korjet och gjorde hu ad dessa Hättebröder behagade. Att avi kunte ijelswa göra od deles detsammo som de och derefter både hota och slå igen, det föll oss aldtig in. Och så går det till än i dag, just så; det är denna tidens nervus rerum, penningen, som frågan nu gäller. Wisjerligen hafwa mi lärt of attfjufe wa anskaffa salt, fill, specerier och den åfriga importen, ehuru den ånnu till flörre delen betalas med Hamburgffa blancofrebiten, och wi sälunda ide på tre a fyra hundra är blljwit serdeles klokare, men — att jjelfwa göra i pengar det hafwa mi ännu ide lärt. Derför leswa också Hun: seaterna fortfarande på wår bekofitnad gi nom penningmonopoliet, och wi tacka dem till för att de åro så goda och göra det. På detta fått taga de ånnu i dag wåra lrafter, wår märg, wår must. Dessa anwända de emot of, och låna of dem til baka (mot ränta och provision sörstås), med dessa beherrske de of de facto, och för det att de göra oss den wänskapsetjensten taga de ytterligare betalt af of! Liksom de twänne Läbffa rådsherrarne på riksdagen 1523 framlade rakningar och fordringar, samt föreskräfwo willfor, få je wi under riksdagen 1858 twänne Kamburgare, Herrar Merck och Sieweking, granska wåra räkenskaper, döma öfwer wår handel och wandel, styra och ställa på Stockholms börs! — Jcke sannt, det är alldeles fom förr i werlden, fast på ett modernare fått? Dessa setnare åren hafwa Hamburgars ne förtjenat omätligt på de blancolrediter, på de lån de lemnat of. De hafwa hår under tagit för fig lejonparten af wärt arbete och wåra winster. Till följe håraf hafwa wi, skultbelastade fom wi äro, rår fat i fötlägenhet under handelekrisen. Det ta är fasligt illa, säga Hamburgarne, I åren några äkta slarfwar, låt fe bur ni har det ftåfdr2 — Wi smwålja och fwålja, årligt och beskedligt, allt gär iof. Och slutet? Jo slutet hafva wi redan. Dessa Hamburgarnes fordringar ffola ju betalas genom det nya nioprocentslänet, hwarpå Hamburgarne göra ännu oftåligare winster? Nog är jätten enfaldig, Å fn till sysik måste han hafwa, fom tål wid att få storma på h.ljan? RR 5D5