Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1858, sida 3

mar, från hwilka de ide blefvo befmade — och många fingo der nya sådana, fom woro lika swåra att åka ... Ändamålet med denna adress, hwars längd måtte ur säktas, är att låta hwem fom heldst, fe och bedöma de enkla och ansprålslösa satser, rvifa wid preftfälls skapet upplästes af undertecknad, fom wars ken ändrat princip, ej heller kan lemna D. förnöjelsen till den förwridning och triumf, att hafwa bragt honom till tyftnad eller indirekt erfånnande. Han be skyller ide D. att hafwa wridit och wrängt samma satser eller discussionspunkter fåfom först nu allmännare eller utom fållskapskretsen kånda; men han tror ännu, att D. ide heller will handlöst lemna Guds församling och def utweckling åt CEreti och Pleti, hwilkas namn genom ftällnins gar eller tillställningar och förhållanden wål ännu må wara legio af mer eler mindre ultraistisk och fanatisk beskaffenhet och tendens. Men äfwen ibland dem kunde ju såsom mer ån ett tecken oc wi: far, många komma att både fnart och statkt öfwergifwa wissa tidningsfanor? All öfwerdrift är, enligt en gammal sats, onaturlig. Jmellertid wore det ins tressant, — ehwad hosgående alldeles ogillas och fördömas, eler oc i något af seende finna nåd inför fonventikel patronagets och konventikel klientskupets ögon, — att höra och fe något reelt, pragmaisskt, och dugligt i ämnet. NB. då underteds nad nedskref och upplåfte ifrågnvarande momenter, war det honom ide bekant, om och huruwida för slaget till ny lonventikel lag komme att allo blijwa gallande, eler icke. Skön, Mars, 1858. 3. Backlund. Det i Prestsållskapets upplasta regle ringsjörslaget lyder salunda: Huru skall man sa reglera nutidens konventikelwäsende, att man å ena fir dan icke underkanuner och fortrycker den gamla goda praxis af husandakt, och a den andra ice berättigar okunnige, forwetne och losaktige personer att lös va med falska, bedragliga och förderfe liga bibelforklaringar till allmännber tens förwillelse och wantro? 1:o. Da man afwen genom officiella handlingar kanner, att mange fonventifelhållare ide allenast sakna jormåga att rer digt uppfatta och stickligt framstalla den enflafte mening af katechesens hufmudfiycfen, utan och fela wid innanläsning; få hemställes till wederborande, om ide hwar och en, fom wil elier företager att ingå i konventikelyrket, mätte kännas skyldig, att inför kompetente personer, — t. ex. kyrkorädet, fom i öfrigt fått eller får ber i ee —L— ———— i —