jag tro, bemta den låda, som herr Vernet bar låtit skicka hit till dig? Förmods ligen år det en tafla. Will du inte sälja den? Jag bjuder dig innan jag fett den, 500 francs derför, om den werkligen år af honom. Den är af hand egen bhand,r fade Jean, Men jag wie ide sälja den, om ni rätt bjöd halfwa werlden derför. Han ffyndade hem. Dit anländ, öppnade han lådan oh uttog den undersköna taflan, fom war infattad i en förgyld ram. Med beundrande bänryckning betrak tade mor och son porträttet, som war fullkomligt likt. Först sedan Jean hade hängt upp det på wäggen i den torftiga slugan, föll det honom in att fe efter, om der icke äafwen låg något bref til honom, oc riktigt, der låg werkeligen ett stort tjockt bref. Orolig bröt han det, oh — hwem målor hand glada öfwerraskning? — dere uti läg hans afsked frän militärständet och en banfnot på 300 francs. Herr Vernet skref, att då han numera ej kunde hoppas, att Jean skulle bli ger neral, så täntte han icke widare på någon