Till Hufvudstadens Ni-förenling. Var utbredd öfver Svealand; Vi veta intet om dess början, Vi veta blott att bojans band Låg tung som bly på Svenska språket. Hvem skildrar Tråket, Bråket, Pjåket, Som i så många tusen dar På Svenskens rygg en puckel var?! Ej samqväm gafs, ej sällskap fanns, Förutan titlars långa svans, Det var ett gnäll förutan like. Bland höga, låga, arma, rike Fördomen svängde då sin påk, . Det var, som sagdt, ett Tråk, ett Bråk, ett Pjak, Och under den förfärliga triangeln Låg Sverge, som ett lakan under mangeln. Epilog. Det gafs en tid, då titelsörjan Att föra samtal med sin nästa Var då ett arbete ej bland de bästa; Det var ett slags bekymmer, eller slikt, På titelsörja ytterst rikt, Ett skrapnos-spel, der kroken, som man vet, Bör föras med försigtighet, Så att ej pjeserna må skubbas Och ur sin laga ordning rubbas. Så såg det ut ej längesen, Och utsigt till förlossning, den var klen; Jag suckade: mod, mod, du Svenska folk! Din börda är ju blott ett smolk, Så börja med att kasta af den; Gör se i jordens sköt ett hål, Så stort som ögat på en nål, Och för evinnerligt begraf den. Min suck var rättvis, som jag tror, Ty se, vår löjlighet var stor, Och vid Apollos skägg jag svor, Att på triangeln slita skor, Att skrifva någonting om saken, Och sänka spjutet emot draken; Det brottet var ju icke stort: Sankt Göran har detsamma gjort. .HAA ete