hafwa mocket eller dock något att läta af De gamle i lagstiftningsoch regleringsmaa. Man talar om andligt behof hos folket och om presterskapets oförmåga att till frdsstalla det. Men om det också erfånnes, att prester skapet wid stora allmånna religionstörelser, — stundom eck irreligiös fa, — ide ensamt förmår att föra alt folfet till rätta förrån stormen något fak tat fig, då sanningen först fan blifwa hörd; hwem wil dock bestämma eller ens göra troligt och sakert att ett annat ständ skulle göra det snarare och båttte? Såkerli gen ide D. och bang mwederkifar, få framt icke hwarje willig lekman tillika wore för: mögen dertill? Jemte pliaten att tillfridsställa det andeliga behofwet, der detta upptrårer på naturlig grund och ej år blott tillgjordt, har wal prasterskapet äfwen en pligt att tillse hwilken och hurudan själaföoda åt folket upptukas? Undertecknad gör icke anspräk på att hafwa träffat det enda rätta och bästa eller ens tillräcliga med let och) regleringssåttet för konventikelen; ide heller har han för afsigt att klandra och misssirma de nya lagstiftarne i ämnet. Han har blott welat wäcka uppmårffams het på några eller rättare många fakiiska omständigheter, som efter en allmän ersarenhet ega rum wid flera, om icke de fleste, af De sista dagarnas konventiklar. Des: sas bewistande föranledes wisst icke ensamt af rått andeligt behof hos mängden eler skaran af de besökande; utan ofta, ja efoms oftast, af påstötning, nyfilenhet och sall skapslusta, för att höra den eller den s. k. missionären, den eller den folportören, den eller den främmande eller wandrande pre dikanten, för hwilkas föredrag och lärdo. mar minsta delen kunnat göra fig fjuf och andra kunskavlig och förnuftig reda. Men wål har man hört och sett beskrif wet, huru groft, illparint och egennyttigt föredragaten missbrufat fina tillhangares förtroende! Eit ibland eremplen hårpå i orten, år ganska färskt: En fringfmårmare, som antingen medhade en bibel med kopparstick öfwer Johannes Döparen, — på Latin Johannes baptista, — eler eck blott förde fig an med fopparftidet, få fom hörande till bibelen, predikade waäldeligen, samt genom åtbörder med hufwud, hånder och fötter, att Johannes Döparen war baptist och att det således war enligt med bibelen och Guds wilja, att hwar och en christen, som wille salig warda, borde blifwa baptist o. m. d. Han iillböd oc genast sin tjenst. Men då en ohörsam qwinna ide allenast molsade honom i lå: ran, utan ock wägrade att blotta sig till doppning, yttrade han förtryrsamt:: Du maste wäl tilläta mig att tvätta forf: wen af dig?! (Forts.) (Jnsänd.t) Åndlig Litteratur. Andliga Sånger, samlade of Oscar Anfelt, 4 h. Stockh. 1855. Jcke utan anledning fäster man uppe måtksamhet på dessa sånger, då af för