Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1858, sida 2

(Jnsändt.) Till Red:n af Norrl. Korresp. Först i anledning af en insänd artikel i N:o 16 of Tit. Tidning fom underted: nad att lemna närmare uppmärksamhet åt Dilettantens efter alt utseende wisst ide opartiska referat och framställning, så widt denna rörer ett af undertecknad wid Me delpats preftfällffap d. 17 i förra månas den uppgifwet discussionaamne om fons ventifelens reglering. D. ordar neml. om prefterffapets outtröttliga nit att ordna fyrfang angelågenbeter, Det heter od, att undertecknad förut af alla krafter fåm: pat mot konventikelens frihet, men att han nu arbetar på att fåfta uppmårffame beten på den nya rigtningen, samt act de urigaste motkåmpar mot fonventifelen och Guds fria forfamlingg winst i unvedling ma hända förwantlag till def krafngaste förfwarare ... Genom berörde skefwa framställning skulle äjwen flere eller fårre af D:s läsare lått funna bringas ulll origtig föreftålls ning om undertecknads werfeliga mening och förfarande i ämnet. Såsom mwarande temligen bekant få wäl med det gomla goda husandaftelåseriet fom det nya fons ventikelwäsendet samt med den äldre lage stiftningen, hwaraf korta utdrag stå att lasa i N:o 20 af N. K. är undertecknad längt ifrån att missipda eller miffånna Riksens Ständers s. k. ffänfeller nya lage forslaget i ämnet, och ännu längre ifrån att upphäfwa fig till afgörande domare derun. Och om redaktörerne af D. ide wilja hos fig förqwarwa all rättwisa och besinning, sa böra de icke wara okunnige om undertecknads tankar och ord i afseende på sakens twå olika sidor, — tankar och ord af aktning, hyllning och kärlek för det sanna och goda i konvenlikelen, men twertom af misstroende och under kännande of det falska, enfidiaa och förs derfliga både i sak och fått. Undertednad tror oc, att man med lifa ensidiga och om ringa erfarenhet wittnande tidningsharanger och och inwektiver eller fmådes ord och owett ide fon affpifa och tillfridsstalla hwar och en, fom med förundran od) wemod frågat och ånnu frågar, om bet i många, ja fanske de flesta, fringres sande konventikelhallares framfart och vt tranden, år mera hedniskt mörker, ån drir steligt ljud och sanning 2! Niminstone wet han, att mänge, — ja, han wågar påftå de fleste, — Swenskar med honom ännu dela och jäfert komma att alltid dela samma tänfesätt. Om deremot Ästonbladet, hwilket D. få troget och nitiskt synes föl ja i spåren, hade någorlunda bekantskap med den werteliga beskaffenheten, ja oförskämdheten af proselptmakeriet i landgore ten, der man ide blott meddelar, utan dis refte påtrugar de enfaldiga, äfwen barn, fina irrläror; få skulle det från början warit af en mycket olika mening i ämnet. Och om det stoxa kladet aktade nödigt och nyttigt eller åtminstone icke under sin wärdighet att taga fännedom af berörde författningar; så skulle det fåfert sänka fin ton eller beskedligt medgifwa andra att åf wen hafwa rått, samt att wi unge ännu