Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1858, sida 2

safsked wille han ej göra, dels emedan bans hederskänsla ej tillåt det, dels emes dan han mar fullfomligt öfwertygad om deras gagnlösyet. Hans sinnesstämning war derföre betryckt, och det enda som på några ögonblick kunde muntra bonom, wor tanken att funna sända sin mor ett likt porträtt af hennes son. Hade han ändå blolt en enda gång fått äterse hene ne, innan oceanens bölja — kanske en graf i öfnens sand — skiljde honom ifrån benne! Skulle han yttra denna önskan för sin kapten? Han rådgiorde länge med sig sjelf; slutligen stadnade han wid den meningen att det ätminsione ide funs De skada honom, och alltfå wägade han en gång fräga fin kapten efter tiden för inskeppningen. Den blir icke ännu få snart, fwmaras de kaptenen. Nu wågade han sig ett steg längre och bad om tolf dagars permission för att ännu en gång se sin gamla mor. Emot hans förmodan swarade faptes nen wänligt, att han gerna skulle bewmils ja honom denna vermisfion, och frågas de tillifa, när han i fådant fall tänfte afresa.