Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1858, sida 3

kall emedlertid afwen ät dem egna ul den omsorg, deras wigt kräfwer ch omständigheterna medgifwa. Nu om förr skola Sweriges Konung och Sweriges Folk troget racka hwarandra handen wid arbetet för ett älkadt fosterlands ära och wälgång. Med denna glada wisshet afslutar jag i Konungens namn detta Rifsmöte och nedkallar öfwer eder, Gode Herrar och Swenske Män, himlens rikaste wälsignelser, tillforsåkrande Eder alla samtligen och hwar och en i synnerhet att i Konungens nåd och ynnest städse wara inneslutne. —Bistopen öfwer Hernösands stift, dottor Bergman, höll den 10 dennes ritsdagspreditan wid tifsdagens afslutande. — Theater-Ditaktören Zetterholm har nu med sitt sallskap återkommu från Hernös sand och ämnar att, före fin afresa foder ut, här gifwa några få tepresentarioner, hwarmed början gores instundande Edndag, DÅ en pjes af storre omfång, naml. Hin Ondes Befegrare kommer att intas ga första rummet i den nya serien. (Jnsåndt.) Korta utdrag ut VWilffmans ecelef.zsver? of gamla författningar med afscende på religionsod) touventikel-frijet. Se titelen: Sammankomster. Hår talas om pictifteri FJ om den heliga strifts egenwilliga uttolkande — o. ordning eller förande af god ordning — förargelse — swårmerar — skenbar guduftighetsäfning — ovetänkta omdömen om allmänna gudstjensten och predifoan betet — ostick — fårffud gudstjenst — skadelig nyhet och fasliga oreror, Hwarigenom mången af ofornånd och okunnighet i christendomen låtteligen fon blifwa till irriga meningar och lärosarser anförd, heldft swarmare och de, fom till nyheter fatta luft, genom sådana sammankomster hafwa ett besynnerligt tillalle att fig inbördes deruti styrka. Af sådan dristighet förorsakas mera förargelfe och större oordning, ån månge enfaldige funna besinna; bi fet åtstilliga orter till fin mårfeliga skada och olägenhet redan mäft erfara. Och der hafwa somlige understätt fig att förakta eller egenwilligt uttyda öswerhetens bud och befallningar, lilsom skulle desamma ide angå dem eller lända dem till hinder i deras uppsät. De inbila fig en befynnerlig fullkomlighet, litsom skulle de from för andra wara belgade och fornyade christ ne; men andre kalla de köttslige, wWerlddlige och oandelige, ide besinnande, att wi allesamman äro syndare inför Gud. De berömma fig af en särdeles inre upplygning, uppenbarelse oc förfatenhet, medelst hwilten de mena fig wara om fin salighet förwissade och funna upprätta cbrir stendomen, som de klaga wara alldeles förfallen och förderfwad, wisande uti um