Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1858, sida 3

nom straxt, ide att få de knappa qmwarslefworna af deras måltid, utan att fiefa litet ägg och flask, fom hon wisste han tydte om. Men det blir för mycket beswär för dig. fade ban, titet ost oc bröd, eter hwad du har til hang, är tilrvädtgt. O, hwem kan beskrifwa werkan af nås gra wänliga ord på en lidande makas pjerta? hade Collin talat kärft, eller wir fat fig sjelfwisk fom manligt, få hade Johanna lydt honom utan någon törel: fe. Men nu wände hon sig mildt emot honom, med de flora tärarna trängande fig fram i ögonen. Det är ide något befwär, swarade hon, det skall strart bli fördigt — oc hon skyndade ästad. Collin kunde ide fe hwarken henne el ter fin fon i ansigtet. Han war wänlig och gladde. fig att beställningen blifwit skickad i rättan tid; men han talade tar fatt och med bortwända ögon. Då Jobanna mårfte att ban fruktade alla häns tydningar på den förflutna natten, unde wek hon sadant noga. De följande das garne war Collin beständigt hemma, och närwarande i wertstuden. (Forts.)