Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1858, sida 3

D honom. Dock hade nog blifwit sagdt for att bryta isen, en bekantskap hade begynt, fom funde genom omfländigheterna mogna till ett djupare förtroende. De hade nu nått andra sidan af ffor gen, och Nelson fom beklagade fig att ban under deras lifliga famtal ide gifwit akt på wägens slingringar, bad Collin wånta oc följa honom hem. Collin fame tyckte willigt; han kände mer oc mer wördnad för den unge pastorn och hang ord, och mer oc mer blogsel öfwer sitt eget uppförande. Nelson dröjde något, och gjorde nrsäft derför; men hemfärden war för Collin ännu behagligare. Då de skuldes, tackade Nelson fin wägwisare, och erbjod sig att wid förefallande till fällen wara till tjenst med råd och hjelp. Och Collin skulle warit glad att i detta ögonblick begära dem, om en annan tune ga än hans funnat meddela Nelson hwad han hade på hjertat. Mwdagen bade förflutit när han fom hem, men detta war intet owanligt för Johanna. Collin skämdes för att begå ra mat, men då han näwmnde att han gått med pastor Nelson till Morton, och war temligen hungrig, få erbjöd Johanna ho