Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1858, sida 3

knappt förslräckte henne; få öfvermwäldis gad war kon af fitt barns tillsiänd. Han läg, som wanligt, såsom en död. Åsonen af Johanna, hwilken i dödgåns gen wred sina händer och gret öfwer sin son, samt denne sons uiskräckta kropp och dödslika anletsbrag. träffade Collins hierta och gjorde honom fullfomligt nykter. Yohanna! Johanna! utbrast han; ywad fan jag göra för dia? Lemna mig! lemna mig! ropade hon, i en ton fom för henne war fullkomligt onaturligt, och hon wiftade med handen, för att hindra honom från att närma fig — wmwill du döda of bida på en gång? få grym, få willdjurslik, fom du är. Dessa woro de första ord af föredråelse, hon nägonsin yttrat; naturen hade blifwit twingad för längt, den stränga bojan af sjelfbeherrskning gaf wika, och hela strömmen af sammanpressade fåne slor störtade öfwer bräddarna. Collin flod med försäran framför sin hustru. (Forts.)