Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1858, sida 3

Nu den ledsamma flickan Maria, hon bar gjort mig en stor förargelse i dag. Det fommer wif: bara deraf, när man will göra barn en fägnad; jog bade luft att aldrig gifwa dem något kalas mer. Jag fann henne nu i trädgården med mina twå wackra äovlen i handen, fom jag bar warit få rädd om. Men är ni föfer att hon brutit af bem? frågade Johanna. Hon fer alk tid få pålitlig ut.v Jag fom på henne med åplena i bonden, och hwad tjente det då till, att bon fade nej. Jag gaf henne en smäll fom jag hoppas hon skall minnas, få att ban ide få brädt härefter gör hwad jag förbjudit henne. Ad, ni log henne wäl ide? fade Richard, fom öppnade ögonen, och säg ganska sörgset på henne. Gjorde jag ide det? fade Martha; jo men, gjorbe jag få, och hon stulle wäl fått wärre, om ide du hade blifwit iu. (Forts.)