Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1858, sida 3

först en storm af wrede från Martha öfwer äplenas förluss; hon beskollde fidan för att wilja gömma dem, och gaf henne ett bäfiigt flag i ryggen. Mamma, mamma, ropade Tom, fe, Richard har fått ett anfall — hur gruf lig han fer ut! får jag springa efter Hans mamma? Spring, få fort du fan, swarade Martha förfärad, — ad, att den olydlige pojken skulle komma bit! oc den slarfwen Miller, som skulle skämma bort den fafan! få utbröt hon nu, ty den tanken, a:t man skulle skylla allt detta på henne, sljöt ögonblickligr genom hennes finne. Men innan hon hann tänka efter hwad hon skulle säga till fin urfäft åt Joyanna, fom denna springande, atföljd af fin man, med hwars tillhjelp hon bar bem gossen, bittert ängrande att bon anförtrott honom i Marthas händre. Samma afton fom Martya in för att fe hur det war med Richard. O jemmer, utbrast hon, då hon har de betraktat honom några minuter — vhwad han år blef! jag skulle ide wilja fe mina barn få sjuka för allt i werle den. De göra mig nog förargelfe ändä.