Norrländska Korrespondenten – 13 januari 1858, sida 3

Jag kände Lesliers hand darra på min arm; han närmade fig för att tydligen böra fången; ljuder af hang steg förore sakade litet buller på den grofwa sanden. Ett wackert ansigte tittade ut genom fönst ret och — förswann; lätta steg hördes, och Mary swäfwade fram till wårt möte: hon war klädd i en wacker, landtlig, hwit drägt, några markblomster woro inflätade i hennes hår, och en frisk rodnad förför nade hennes finder; hela hennes hållning och utseende bar prägel af glädje — al: drig förut har jag fett henne få intar gande. — 7Min bästa Georg!, utropade hon, Hywad jag är glad att du ändtligen fom! Jag har wäntat och wäntat på dig, oc sprungit wägen framåt för att se efter dig. Jag har låtit sätta ut ett bord uns der det wackra trädet, fom stär framför wår hydda, och jag har plodat de allra skönaste smultron, ty jag wet alt du tycfer om dem; wi hafwa en sä förträflig grädda, och allting år få stilla och ljuf ligt här. Ad, fortfor hon, i det hon omfattade bans arm och säg gladt in i hans ögon — ad, wi skola blifwa få tydliga hår!