Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1858, sida 3

störtad i elände, att hon måste neka sig lifwets behag, sällskapsnöjet, allt, för att med mig försmäkta i fattigdom? O, dets ta skall krossa hennes hjerta ... i Jag fåg, art han behöfde uigjuta fin forg; jag lemnade fritt lopp ät hans flas gan, ip det lättar hjertat. Ändiligen föll han i en dofter tystnad. — Men huru fan du dölja det för din hustru? Det är oundwilligt, att hon får känna förhållandet; du måfte ju taga dina mått oh steg i dina nu förändrade omständigheter: du mäste ändra hela ditt lefnadssätt. — Jag märkte en häftig smärta genomila hela hang wäsende. — Låt ej detta nedtrycka dig, jag är säker på att du aldrig byggt din lyda på det yttre skenet; du har ännu wänner, warmt tilgifne wänner, ywilka icke frola tänka mindre wäl om dig derföre att din bo: stad blir mindre lysande, och säkerligen fordras ej ett palats för att wara lydlig med en qwinna sädan fom din Mary. — Jag funde lefwa lycklig med henne, — utropade han med hänryckning — i den ringaste koja! Jag funde nedstiga med henne till fattigdom och mörker! Jag fan det, — jag fan det — Gnd wälsigne