Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1857, sida 4

nes ögon få gladt, som de ännu icke har de gjort det på jorden. Han kände som om ban denna bag bade fått foder och moder od) broder, och der:zill beta mer den. Han undrade inom sig dur alt bade blifwit få annorlunda på en få fort tid. — Och efter denna tid blef det med Anderå annorlunda emot förr. Jcke att han blef få mydet spräfsammare eler muntröre till lynne, ty hwar och en har i det afseendet fist eget humör; men ban blef få arbetsam, ohm få wmänlig. älla måste bålla af honom; och man får wt ban nu böll af att lefwa. J fyrtan sjöng ban få, att det war en lust att böra, Hemma i torpet glömde enkan att ban ide war hennes riktiga fon. Ty en riftig fon bade aldrig kunnat wara mera tillgifwen fin moder. Ooh faft han war tost af fig, war han aldrig mer trumpen; ja, ban fick werkligen en förändrad uppe syn. Det såg ibland ut fom om något lyse inom honom, få sken det ur hang ögon. 8 de små j skonen, som mårke det, brukade då säga nl hworandra eller till modren: Nu är det julotta i Hu: bders I —