Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1857, sida 2

ord och skenet i den blindas ansigte då hon talade derom, i sitt hjerta, bland de ljusa intryck, fom hon fått denna morse gonftund. — Sedan, innan den andra gudstjensten begynte, säg man henne flå nära Polle, jemte bonden i Storgåln, och bäda klappade od ströko hästen med handen. Och forgålsbond, fade somliga, säg derefter ut fom om han blifwit rifa: re på en hälft till. Solen stod högt på himmelen når hög: mesfo-gudstjenften war slut och klockorna ringde ur forkan. Inom ett ögonblid mar denna tom od) nu såg man fyrffol fet åt alla fanter springa och äka på mwär gar och stigar, öfwer snöiga berg och badar, täflande om, hwem fom förft ffulle hinna fram. Ty det är en sägen på landsbyggden att den fom hinner först hem från kyrkan på juldagen, han får ocksä fin skörd först inbergad näfta höst. Men detta är wäl mera en sägen ån en sanning; och wisst är att folket, under det de foro eller sprungo öfwer berg oc) badar, sågo så muntra ut, få att det tydligen fynteg att det war mera lek än allwar i saken. — Enkan gjorde fig ide brädtom, utan körde sist af alla från kyrkan med