Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1857, sida 2

barn läsa, eller försörja sig, hade hon sätt komma in socknens faftigstuga. Oh folf, fom ännu hade hennes blombuketter i behåll, brufade om föndagarne fomma och ge henne litet förning, fom det heter På landet, ibland några ägg, eder litet smör eller annat govt, för en gammal gom. — När enfan från Skogstorvet fom in fattigstagan, fatt blomfiter gumman der på fin fång, och fyra andra gamla qwinnor sutto äfwen der wid sina sängar, alla helgdagsklädda, och golfwet i flugan war strödt med cnris, och det luftade deraf få friskt fom i skogen. Bloms stergumman war ändå blekare än mans ligt, men det milda, kloka ansigtet såg gladare ut ån wanlig, sedan bon blif. wit blind. Och når enkan somtalat med henne, och frågat henne om ett oh annat, och slutligen huru hon nu fanu fig, swarade hon: 7BGud fie lof, sedan en tid bar jag fått mycken tröst. Ty sedan en tid ser jag ibland ett sken. Det är icke solsken, ej heller år det biomstersken, utan jog tror att det år ett sken fom bådar mig art jag nalkas landet, der den blins das ögon stola öppnas och få fe Herrans bervlighet. — — Enkan gömde dessa