fira bryter fig till en wäldig forss. En flipvvö, bewärt med löfträd, refer fig midt i forssen, fom just börjar ofwanför ön och slutar med ett twårt fall nedanför dens samma. Denna å är således otillgänglig, ty te forssfarare, fom passerat elfwen, hafwa endast med blirtens fart ilat utmed dess löfskuggande rand, och icke ens haft tid att kasta en blick inåt den lilla lojdunigens djup: Ett stycke ofwanför forssen låg ett hems man tillhörigt bonden Nifki, en ättoårig gubbe, fom tillbragte fin mesta tid om somrarna ute på fiön såfom fiskare. Twenne raska gifta söner skötte hemmanet mes dan gubben alltmera uteslutande fysfelsatte sig med fisket. En wacker dag besann sig gubben ute på fjön och wittjade fina nåt just utans för skeppawarfwet, Laiwanweistamö, såsom det hetet på finska. Hur han satt och funderade på den underliga ffeppåbyggnaden, kände han fig tung öfwer ögonen och lutade fig ned i båten. Sommarsolen brände på wattnet och gubben insomnade. Men den wäldiga forssen suger matt net tll fig med en underbar makt. Bår tent, lemnad till spel åt wågornas lek, drogs småningom inåt wifen, ur hwilken elfwen har sitt ursprung. Ju nårmare båten fom till strömmen, desto mer skyndade må gorna att föra bort den. Så snart den wäl war inkommen i den strida ftrömfåran, bar det af med en wmerande fart. Dånet af sorssen hördes allt tydligare och då tens undergång måfte blifwa oundwitlig om den kom i jorssen, emedan dels den ide war byggd till forsssärd och dels gubden wäl ide förmådde numera ro den till: bafa. Just fom båten greps af forsshwirflarna, walnade slutligen gamla JGA. Försträckt hoppade han upp och grep årorna. Han ansträngde sina yttersta krafter för att foms ma upp på den jemna strömmen. Hatten föll af honom och det tunna grå håret reste sig af fasa på hans hufwud, då han säg att hand ansträngningar woro fåfåns ga. Arorna tycktes flinta emot det fradgande swallet och båten rydtes intill klippön i midten af forssen. Som en pil flög ven länys utefter klippan och nedåt det skummiga, rytande djupet. Men dödsfaran ingaf gubben Nilkki ett hastigt beslut. Just fom båten ilade unDer de urgamla lummiga löfträdens hångande grenar wid afgrundsranden, reste sig Nilki och högg fast i en stark rönn. Med båda armarne slingrade han sig hårdt om den swigtande grenen, och blef bhåns gande wid densamma, medan båten flög utföre och kfiossades i djupet.